Det är inte ofta jag känner att jag inte orkar. Att jag helt har gett upp. Men jag är i en sådan extrem svacka nu, en sådan jag aldrig varit i förut. Den lilla gnuttan av positivitet som brukar finnas, finns inte. Jag har ingenting kvar, det känns helt dött. Jag känner mig ledsen mest hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra. För samtidigt som jag är ledsen så är jag också så lycklig som jag aldrig varit. Men jag kan inte fokusera på det för det är så mycket negativitet som sliter ner mig under jorden. 

Jag går runt med en konstant gnagande känsla i magen och jag känner för att kräkas. Jag fattar ingenting. Hur kunde det bli såhär? Varför kan inte jag få vara 100% lycklig, i alla fall en liten stund? Jag vet att det är mycket begärt, men snälla, bara en gång. 

Det är för mig obegripligt hur människor kan springa runt och hata andra, sprida gift om andra och fortfarande må bra. Varför vill man göra så? Varför väljer så många att fokusera på det negativa hela tiden? Och då menar jag det negativa som i hat och ogillande. Hur kan man välja att lägga sin energi på något så neddragande som just det? Och som dessutom inte rör en själv? 

Det har resulterat i att jag inte har några vänner. Igen. Borta är alla de fantastiska dagarna, kvällarna och nätterna jag haft och kunde ha haft. Och vet ni varför? För att jag inte gjorde som de tyckte. Eller som hon tyckte. Och tycker. Hon väljer aktivt att hon inte tycker om honom. Och i och med att jag spenderar min tid med honom tycker hon inte om mig heller. Jag är helt utfryst och ignorerad. På grund av att hon inte tycker om honom. Hur sjukt är inte detta?