Just nu är jag räddast i världen, samtidigt som jag är gladast i världen. Räddast i världen för jag inget vet förutom orden som sägs. Kan jag lita på dem? Kan jag lita på en människa jag inte känner väl nog för att veta om jag kan? Hur vet jag om jag är den enda som får höra de orden? Tänk om de orden yttras till en annan människa också? Tänk om jag skulle våga lita på orden och sen är de inte sanna? Tänk om jag inte är den enda som faller? Tänk om det finns en annan person som känner samma sak som jag, för att denna person får höra samma saker? 

 

Tänk om, tänk om, tänk om...

 

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag är bara så rädd. Jag vet ju att i en tidigare konversation har det sagts "Jag menar det jag säger och ingenting annat". Ska jag då tro på det som sägs? Men tänk om det inte är sant då, eller att det är en fråga om ett dubbelspel? Tänk om jag skulle falla ännu mer, som en kägla gjord av bly, och sen ligger jag där. Kanske ensam, kanske inte. MEN HUR FAN VET MAN? 

 

Jo, jag vet. Man frågar. Men jag är inte i position att fråga, det är inte min grej. Tror jag. Jag vet inte när det är min grej att fråga, när det blir min grej att fråga. 

 

Asså faaaaan också, varför ska allt vara så jävla svårt? Jag vill ju tro på det sagda till 100% och jag skulle lätt kunna göra det. Men av någon anledning gör jag inte det, jag vågar inte. Vet inte varför men nu när jag tänker efter kanske det är min magkänsla som försöker säga mig något. Eller så är det bara jag som är rädd. Vem fan i helvete vet?