Jag känner mig så förvirrad. Tankarna virrar, magkänslan virrar, hjärtat virrar. Det finns ingen röd tråd i någonting. Ena sekunden är det å ena sidan, andra sekunden är det å andra sidan. 

 

Tänkte att jag skulle börja skriva dikter. Fina dikter och fula dikter, om fina saker och om fula. Men nu när jag tänker på att öppna upp mitt hjärta vågar jag inte. Det smärtar till inne i hjärtat och jag tror det är rädsla. Kan jag inte erkänna för ingen vad jag tänker i hjärtat, hur ska jag kunna erkänna det för mig själv? Fast kanske steg 1 är att erkänna det för mig själv och sedan för ingen.

 

Det har aldrig varit ett problem för mig att vara sann mot mig själv. Självinsikten har alltid legat som en käftsmäll i mitt ansikte. Med ett enda undantag. När jag måste lämna ut mig själv, när jag kan riskera att bli ledsen, sårad eller besviken. Jag kan inte ens erkänna att jag tycker om någon såvida jag inte vet till 110 % att det är besvarat. Och nu vet jag inte om grejen är att jag är rädd eller inte känner. 

 

Jag inte vad jag ska göra.