Jag har insett hur mycket man kan påverka sina tankar. Det är helt otroligt.

Jag vet inte om det är rätt eller fel, men i detta fall var det nog för det bästa. Tack vare mitt tvångsmässiga tänkande av "I don't want this" och "sluta" har jag nu intalat mig att jag inte vill ha det. Nästan i alla fall, det är en liten bit kvar att gå. Men jag är på väg. 

 

På ett sätt är det bra. Eller - på väldigt många sätt är det bra.

Jag vet var han står, vad han sagt och vad han vill, eller snarare inte vill. Så det hade gått åt helvete.

Vi jobbar tillsammnas. Det hade också gått åt helvete.

Förmodligen är det inte ens ömsesidigt. Vilket hade gjort att precis allt gått åt helvete. 

- Eller det är garanterat inte ömsesidigt sedan han redan sagt sin point of view. 

 

Men samtidigt känns det inte så bra. Tänk om jag missar nåt för att jag är feg. Men nej. Det gör jag väl inte. Jag är inte en person som jagar och springer efter någon. Jag gör det bara inte, det finns inte i min värld. Jag är för rädd för nederlag. Rädd för ett nej. 

 

Men det spelar ingen roll. För jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.