Jag gör aldrig om det
Jag är så arg. Och besviken. Och ledsen. Vet inte om jag är det mest på mig själv eller på honom. På mig själv för att jag förväntar mig något annat än vad det faktiskt är, för att jag förväntar mig mer, eller kanske mer på mitt sätt. Jag är arg på mig själv för att jag är så trångsynt och för att jag är arg för att jag inte får saker som jag förväntar mig. För att vi inte funkar likadant. För att vi inte tänker på samma sätt.
På honom för att... Ja, för att vi inte funkar likadant. För att vi inte tänker på samma sätt.
Jag vet inte hur jag ska tackla detta. Visst tänker man olika, och det är såklart bra. Man ska inte tänka exakt likadant. Men vi tänker olika gällande saker som är viktiga för mig. Och jag är för feg för att ta upp det och försvarar mig själv med "vem är jag att komma och försöka förändra en annan människa?". Men å andra sidan, vem är jag som inte ger en annan människa en chans?
Vet inte vad jag ska göra...
Difficult little devil
Det är inte ofta jag känner att jag inte orkar. Att jag helt har gett upp. Men jag är i en sådan extrem svacka nu, en sådan jag aldrig varit i förut. Den lilla gnuttan av positivitet som brukar finnas, finns inte. Jag har ingenting kvar, det känns helt dött. Jag känner mig ledsen mest hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra. För samtidigt som jag är ledsen så är jag också så lycklig som jag aldrig varit. Men jag kan inte fokusera på det för det är så mycket negativitet som sliter ner mig under jorden.
Jag går runt med en konstant gnagande känsla i magen och jag känner för att kräkas. Jag fattar ingenting. Hur kunde det bli såhär? Varför kan inte jag få vara 100% lycklig, i alla fall en liten stund? Jag vet att det är mycket begärt, men snälla, bara en gång.
Det är för mig obegripligt hur människor kan springa runt och hata andra, sprida gift om andra och fortfarande må bra. Varför vill man göra så? Varför väljer så många att fokusera på det negativa hela tiden? Och då menar jag det negativa som i hat och ogillande. Hur kan man välja att lägga sin energi på något så neddragande som just det? Och som dessutom inte rör en själv?
Det har resulterat i att jag inte har några vänner. Igen. Borta är alla de fantastiska dagarna, kvällarna och nätterna jag haft och kunde ha haft. Och vet ni varför? För att jag inte gjorde som de tyckte. Eller som hon tyckte. Och tycker. Hon väljer aktivt att hon inte tycker om honom. Och i och med att jag spenderar min tid med honom tycker hon inte om mig heller. Jag är helt utfryst och ignorerad. På grund av att hon inte tycker om honom. Hur sjukt är inte detta?
Sedan blir jag förbannad. På henne och främst på mig själv. Varför bryr jag mig? Vill jag har människor i mitt liv som är rent ut sagt elaka? Vill jag ha människor runt mig som beter sig illa mot andra? Som väljer att aktivt vara elaka och otrevliga? Är det den personen jag vill vara? Jag vet ju att svaret är nej. Jag vill inte ha elaka och negativa människor i mitt liv. Skulle H lämna mig skulle jag ändå inte vilja ha henne som nära vän. Jag känner ingen tillit för henne.
Men ändå så undrar jag varför jag tar det så hårt. Jag kan inte förstå det och jag tror det är därför jag känner mig så lost. Jag tror att det är för att jag trodde att hon var en annan. Att hon var en annan människa än den hon visade sig vara.
Tack och lov för H i alla fall. Finare människa har jag aldrig träffat. När jag ligger och storgråter (vilket jag förövrigt aldrig gör) ligger han där och kramar mig och säger att allt kommer bli bra. Att han hoppas att det inte är hans fel och att hon kanske inte menar det på det sättet ändå. Att han tar henne i försvar trots att han vet vad hon tycker om honom är helt otroligt. Då har man fan ett stort hjärta.
Never will I ever...
Min största rädsla är att bli till en person jag aldrig någonsin vill bli som. Att leva uppe i ett luftslott och gå och gräva upp orelaterade, orättvisa och oexisterande argument bara för att min hjärna bygger upp massa dumheter.
Jag ska börja gå i terapi den dagen något av dessa personlighetsdrag börjar gå överstyr:
- Orelevanta argument
- Tankar om saker som inte finns
- När logiska tankar sviktar
- Diskussioner där motparten inte får en syl i vädret för att jag pratar på om alla problem som inte finns
- Avundsjuka för att någon annan får något mer än vad jag får
Kan göra listan milslång. Återkommer vid bättre tid.
Feel my hand wrapped in yours
Jag är så glad att jag kan explodera! Allt känns bara så bra! Jag kan nog lita på vad som sägs, varför skulle jag inte? Vem är jag att misstro, jag har ingen anledning. Jag vill ALDRIG vara den personen som inte kan lita på någon om de inte gjort skäl för det. Om om någon gör skäl för det ska denna någon inte vara i mitt liv. Så det är bara dumheter.
Så jag är glad. Jätteglad! Ser så mycket fram emot framtiden och vad som komma skall! Han ska med mig till Stockholm ett par dagar. Och jag ska åka till Danmark över nyår. Kan inte fatta det! Han ville att jag skulle komma dit. Han ville det! Det är så förbannat jävla fantastiskt att denna fantastiska människa ville ha lilla mig där.
Och för att bryta ner det ännu mer. Han vill träffa mig. Här. Hemma. Tar sin tid. Vem är jag att förtjäna det? Jag kan verkligen, verkligen inte förstå det. Jag känner mig som den mest lyckosamma personen i hela världen. Det är ju bara jag, med hela paketet av konstighet, fulhet och felhet. Jag känner mig så sjukt ödmjuk och tacksam.
Räddast i världen
Just nu är jag räddast i världen, samtidigt som jag är gladast i världen. Räddast i världen för jag inget vet förutom orden som sägs. Kan jag lita på dem? Kan jag lita på en människa jag inte känner väl nog för att veta om jag kan? Hur vet jag om jag är den enda som får höra de orden? Tänk om de orden yttras till en annan människa också? Tänk om jag skulle våga lita på orden och sen är de inte sanna? Tänk om jag inte är den enda som faller? Tänk om det finns en annan person som känner samma sak som jag, för att denna person får höra samma saker?
Tänk om, tänk om, tänk om...
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag är bara så rädd. Jag vet ju att i en tidigare konversation har det sagts "Jag menar det jag säger och ingenting annat". Ska jag då tro på det som sägs? Men tänk om det inte är sant då, eller att det är en fråga om ett dubbelspel? Tänk om jag skulle falla ännu mer, som en kägla gjord av bly, och sen ligger jag där. Kanske ensam, kanske inte. MEN HUR FAN VET MAN?
Jo, jag vet. Man frågar. Men jag är inte i position att fråga, det är inte min grej. Tror jag. Jag vet inte när det är min grej att fråga, när det blir min grej att fråga.
Asså faaaaan också, varför ska allt vara så jävla svårt? Jag vill ju tro på det sagda till 100% och jag skulle lätt kunna göra det. Men av någon anledning gör jag inte det, jag vågar inte. Vet inte varför men nu när jag tänker efter kanske det är min magkänsla som försöker säga mig något. Eller så är det bara jag som är rädd. Vem fan i helvete vet?
Förvirrad själ
Jag känner mig så förvirrad. Tankarna virrar, magkänslan virrar, hjärtat virrar. Det finns ingen röd tråd i någonting. Ena sekunden är det å ena sidan, andra sekunden är det å andra sidan.
Tänkte att jag skulle börja skriva dikter. Fina dikter och fula dikter, om fina saker och om fula. Men nu när jag tänker på att öppna upp mitt hjärta vågar jag inte. Det smärtar till inne i hjärtat och jag tror det är rädsla. Kan jag inte erkänna för ingen vad jag tänker i hjärtat, hur ska jag kunna erkänna det för mig själv? Fast kanske steg 1 är att erkänna det för mig själv och sedan för ingen.
Det har aldrig varit ett problem för mig att vara sann mot mig själv. Självinsikten har alltid legat som en käftsmäll i mitt ansikte. Med ett enda undantag. När jag måste lämna ut mig själv, när jag kan riskera att bli ledsen, sårad eller besviken. Jag kan inte ens erkänna att jag tycker om någon såvida jag inte vet till 110 % att det är besvarat. Och nu vet jag inte om grejen är att jag är rädd eller inte känner.
Jag inte vad jag ska göra.
Om jag bara hade...
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen
Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Hjärnans kraft
Jag har insett hur mycket man kan påverka sina tankar. Det är helt otroligt.
Jag vet inte om det är rätt eller fel, men i detta fall var det nog för det bästa. Tack vare mitt tvångsmässiga tänkande av "I don't want this" och "sluta" har jag nu intalat mig att jag inte vill ha det. Nästan i alla fall, det är en liten bit kvar att gå. Men jag är på väg.
På ett sätt är det bra. Eller - på väldigt många sätt är det bra.
Jag vet var han står, vad han sagt och vad han vill, eller snarare inte vill. Så det hade gått åt helvete.
Vi jobbar tillsammnas. Det hade också gått åt helvete.
Förmodligen är det inte ens ömsesidigt. Vilket hade gjort att precis allt gått åt helvete.
- Eller det är garanterat inte ömsesidigt sedan han redan sagt sin point of view.
Men samtidigt känns det inte så bra. Tänk om jag missar nåt för att jag är feg. Men nej. Det gör jag väl inte. Jag är inte en person som jagar och springer efter någon. Jag gör det bara inte, det finns inte i min värld. Jag är för rädd för nederlag. Rädd för ett nej.
Men det spelar ingen roll. För jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
En enda framtvingad tanke florerar
Det är en enda tanke i mitt huvud som florerar hela tiden. En tanke som jag försöker tvinga fram mellan alla ofrivilliga. Ett ord.
"Sluta"
Men hur slutar man att tänka på någon?
Kan inte reda ut mig själv
Jag är inte lika stillastående som senast jag skrev. Då hade det bara gått 1,5 månad sedan det hände. Nu har det gått längre. Det har snart gått 6 månader. Ett helt halvt år har gått. Det är helt jävla sinnessjukt. Jag har sprungit på honom en gång. Ute i Paceville. Det var det värsta jag varit med om. Jag har aldrig varit så obekväm i hela mitt liv, och jag har aldrig träffat en annan människa som varit så obekväm, i hela mitt liv heller.
Hela jag är helt borta. Jag har ingen aning om vem jag är längre, vad jag vill, vart jag ska. Jag kan inte hitta det heller. Har ingen att be om hjälp, vill inte be om hjälp heller för den delen. Jag vill bara... Liksom... Hitta tillbaka. Eller nej, det vill jag inte heller. Men hitta en väg att gå på. En väg som inte känns så ostabil, en väg som jag kan gå på tills jag hittar en bättre väg att gå på. Inte som vinglar och delar sig hela tiden. Jag är trött på att känna mig som ett hopplöst fall, som en människa som inte vet vad hon håller på med. Det passar inte mig. Det är inte min stil.
Fattar inte vad det är som är så förbannat jäkla svårt.
Dessutom tror jag att jag sitter i en riktig rävsax också. Jag har inte riktigt analyserat det, för det är lite för svårt och lite för farligt att göra det, och det kanske bara är en villfarelse, jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta heller. Vågar inte veta. Förmodligen är det ingenting, men det känns inte som ingenting.
"Men ser du vad vi är
Du och jag är samma sort
Du och jag är samma sort
Så fortsätt göra allt ditt hjärta drömmer
De kan få säga vad de vill om det
För vilken dag som helst kan allt gå sönder
Se till att fånga allting du kan se"
Konsten att komma över människor
Jag vet inte hur jag gjort det tidigare. Kommit över människor alltså. Gamla pojkvänner som man har haft så mycket kärlek för så att man nästan sprängs. Förra gången jag behövde göra det på riktigt var när jag var 20. Vad vet man om livet när man är 20? Ingenting skulle jag säga.
Nu känner jag mig gammal och min kropp och hjärna vet inte hur den ska reagera. Så den reagerar på ungefär alla sätt som det bara går samtidigt. Det är oerhört förvirrande och jag känner mig så splittrad. Jag har verkligen gjort det bästa och det sämsta av situationen tycker jag. Jag pratade med Jossan igår och hon var imponerad över mig. Över att jag tillåtit mig själv att vara glad, skratta och ha kul. Träffat människor. Träffat andra män. Involverat mig i andra. Vilket också är dumt. Jag är inte känslomässigt stabil nog att kunna göra det. Därav att hjärnan och hjärtat löper amok.
Det känns som det där med att komma över någon är plats- och människobaserat. På Malta, när jag är själv eller umgås med vänner, är jag helt över det. Tänker inte på det alls. Men det känns lite som att jag måste komma över det med personer och olika länder. När jag sitter här vid min mors köksbord i Stockholm känns det jättekonstigt. Det gräver i mig. Senast jag satt här satt han mittemot. Och nu sitter jag här själv, och han kommer aldrig sitta mittemot längre. Och jag vill inte att han ska göra det heller. Absolut inte. Men jag är över allt på Malta, men här är jag inte det. Jag måste liksom börja om.
Likaså när jag hade farmor på besök förra veckan. Hon pratade om honom precis hela tiden. Utan undantag, flera gånger varje dag. Och jag blev påmind. Hon älskade honom. Alla som träffade honom älskade honom. Varför kunde inte jag göra det?
Hela avslutet blev så jävla konstigt. Han kämpade så hårt i en hel vecka. Hårdare än vad jag trodde han skulle kämpa. Sen kom jag till någon typ av "jag kan inte ge upp"-insikt och när jag bestämde mig för att vi måste jobba på detta - tillsammans. 24 timmar efter att han sagt allt han sa. Att han ska kämpa till sitt sista andetag. Att han ska älska mig i resten av sitt liv. Att han vill vara med mig oavsett plats. Att han vill ha barn med mig. Att han vill ha en framtid. Allt. 24 timmar efter han sa det. Då hade han ångrat sig. Han drog sig ur. Som den fegis han visat en vecka tidigare att han var. Som den fegis han alltid kommer att vara. Jag hjälpte honom att packa, tog tillbaka nyckeln samma dag och sedan dess har vi inte setts. Jag har knappt varit ledsen. En gång. En kväll. Sen ingenting.
Jag har mest varit arg och oförstående. Hur kunde han ens våga säga och lova allt han sa och lovade när han inte menade det? Jag föraktar sådana människor. Min respekt för en sån människa är på noll. Under noll. Jag säger inte att han är en dålig människa, han är en fantastisk människa med ett stort hjärta. Och jag hoppas han hittar någon som behandlar honom snällt och som har samma mål i livet som honom. Men jag har ingen respekt kvar för honom. Hans ord betyder noll. Det är bara skräp. Hör hemma i papperskorgen.
Jag känner mig någorlunda vilsen just nu. Jag kan inte riktigt hitta min plats i livet. Vilken nivå jag ska lägga mig på. Vilken del av min person jag ska belysa först i mötet med nya människor. Vad ska jag plocka fram? Vad vill andra se? Eller, vad vill jag att de ska se?
Tomt
Det är alldeles tomt inne i mig. Allt försvann liksom på en hundradels sekund. Efter allt gråt, alla tårar som forsade. Allt bara dog. Jag har inte en känsla i kroppen som vågar komma fram, trots att jag känner att det ligger där och bubblar. Det är som att tårarna vill spränga fram hela tiden men de gör inte det. Det är som att ilskan vill pulsera ut men den gör inte det. Lättnad, oro... förväntan?
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig helt trasig. Jag känner mig som ett sönderrivet papper. Sönderrivet på tusen. Alla drömmar, förhoppningar och planer bara försvann. De bara drogs bort från under mina fötter. Jag är helt förstörd.
Kan man bara säga en sak, lova en sak, och sedan ta tillbaka det? För att man är feg? Hur kan han göra så? Han lovade att vi skulle göra det här tillsammans och det skulle inte bli lätt. Snarare svårt. Men vi skulle göra det tillsammans.
Men de senaste månaderna har osäkerheten och rädslan krupit fram. Trots att han inte velat det. Det är problem, faror, rädslor och annat som dras upp och jag har stått med en fot i varsit läger. Vad ska jag tycka? Tänka? Tro? Vill han, vill han inte? Är det säkert? Kan vi bli lyckliga? Jag har försökt övertala honom så mycket att jag inte vet om det är honom eller mig själv som jag försökt prata omkull. Oavsett vem så har det inte funkat.
Beviseligen... Han vill inte. Han sa det igår. Han vill inte. Men han vill inte förlora mig. Men han vill inte. Jag förstår honom. Jag har vetat det här hela tiden. Jag har känt det. Han vill inte. Han säger att han älskar mig. Det kanske han gör. Det kanske jag också gör. Men på vilket sätt? Och räcker det? Svaret har jag ju redan. Det räcker inte. Inte tillräckligt mycket för att våga göra det. Inte ens tillsammans. Han vill stanna här, göra samma sak, gå på samma gator, känna samma personer. Inte ta nya steg. Inga nya friska vindar. Inga nya vyer. Inget nytt. Bara samma gamla vanliga.
Och det är okej. Vem är jag att döma? För att vi inte tänker likadant? Det är okej. Jag kan inte säga att hans sätt att vilja leva är bättre eller sämre än mitt. Det är bara annorlunda.
Han flyttade igår. En paus, sa vi. Jag tror inte på pauser. Inte egentligen. Men det var mitt förslag. Jag sa att han behövde ta reda på vem han själv var. Vad han vill, tycker och tänker. Vill han följa med? Vill han inte? Jag kan inte svara på den frågan. Det kan bara han.
Jag måste också ta reda på vem jag är. Hur kan jag bli glad igen? Är det på grund av land, jobb, relation jag inte är glad längre? Hur kan jag få tillbaka min självständighet och personlighet?
Han försöker lägga över det på mig. Att jag ska tänka. Att jag ska ändra. Bestämma. Det är såklart lättare att ge någon annan ansvar än att ta det själv. Klart det är lättare att sitta och vänta. Speciellt om man är feg. Om man inte kan ta kontroll över sitt eget liv. Sina egna tankar.
Han är jätteledsen. Jätteledsen. Och jag känner mig tom. Ledsen, kanske. Arg, typ. Hur kunde han göra så? Hur kunde han säga ja, lova och vara med i planeringen när det inte är sant? Hur kunde han ljuga mig rätt upp i ansiktet? Hur kunde han göra såhär? Mot mig? Han kan inte vara så feg.
När vi pratade igår sa han att man måste släppa saker fria om man älskar dem. Sedan lät han ändå mig säga det. Ta beslutet. För han kunde inte själv. Han bäddade upp det, sa vad han ville mellan raderna. Men han vågade inte ta kontrollen själv. Jag bad honom flytta. Jag behöver tid, sa jag. Liksom han.
Nu vet jag bara inte vilken tråd jag ska dra i för att lösa upp denna knut.
Fan också.
Idag är jag arg. Arg och ledsen. Jag vill bara skrika och slå på någon, frustrationen pirrar hela vägen ut till fingertopparna. Är så JÄVLA arg alltså.
Delar man inte på allt om man är ett par? Sen två år tillbaka? Bor ihop, lever ihop? Man delar väl för fan på allt då? Eller ska man dela på allt, förutom en sak? Jag vill bara gråta och skrika och vara ensam. Idag vill jag inte träffa någon. Jag vill vara ensam. Kan man sätta allt på paus och bara gå hem till en tom lägenhet och vara arg för sig själv? Jag orkar inte nu. Har ingen kämparglöd i mig så jag känner för att bara skita i allt och alla.
Fan också.
Du är oförstörd för mig
Jag lyssnar på Winnerbäcks låt Hjärter dams sista sång och jag bara känner... Texten är så träffande. Men vet inte vad det är jag undrar över.
där elljusspåren ledde hem till middagstid
där allting var modernt runt sjuttiosju
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där bodde jag, där bodde du
där bodde jag och du
inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig
nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
det verkar dom som att allting är okej
jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där allt var tyst och stilla som på kort
där nätterna viskade om ett sporrande liv
och när ingenting var gjort
då när ingenting var gjort
det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig
men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen
men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du
HOOOORAAAA
IRRITATIONEN ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅ STOR IBLAND! BLIR VANSINNIG VANSINNIG VANSINNIG VANSINNIG VANSINNIG VANSINNIG!
