Jag vet inte hur jag gjort det tidigare. Kommit över människor alltså. Gamla pojkvänner som man har haft så mycket kärlek för så att man nästan sprängs. Förra gången jag behövde göra det på riktigt var när jag var 20. Vad vet man om livet när man är 20? Ingenting skulle jag säga. 

 

Nu känner jag mig gammal och min kropp och hjärna vet inte hur den ska reagera. Så den reagerar på ungefär alla sätt som det bara går samtidigt. Det är oerhört förvirrande och jag känner mig så splittrad. Jag har verkligen gjort det bästa och det sämsta av situationen tycker jag. Jag pratade med Jossan igår och hon var imponerad över mig. Över att jag tillåtit mig själv att vara glad, skratta och ha kul. Träffat människor. Träffat andra män. Involverat mig i andra. Vilket också är dumt. Jag är inte känslomässigt stabil nog att kunna göra det. Därav att hjärnan och hjärtat löper amok. 

 

Det känns som det där med att komma över någon är plats- och människobaserat. På Malta, när jag är själv eller umgås med vänner, är jag helt över det. Tänker inte på det alls. Men det känns lite som att jag måste komma över det med personer och olika länder. När jag sitter här vid min mors köksbord i Stockholm känns det jättekonstigt. Det gräver i mig. Senast jag satt här satt han mittemot. Och nu sitter jag här själv, och han kommer aldrig sitta mittemot längre. Och jag vill inte att han ska göra det heller. Absolut inte. Men jag är över allt på Malta, men här är jag inte det. Jag måste liksom börja om. 

 

Likaså när jag hade farmor på besök förra veckan. Hon pratade om honom precis hela tiden. Utan undantag, flera gånger varje dag. Och jag blev påmind. Hon älskade honom. Alla som träffade honom älskade honom. Varför kunde inte jag göra det? 

 

Hela avslutet blev så jävla konstigt. Han kämpade så hårt i en hel vecka. Hårdare än vad jag trodde han skulle kämpa. Sen kom jag till någon typ av "jag kan inte ge upp"-insikt och när jag bestämde mig för att vi måste jobba på detta - tillsammans. 24 timmar efter att han sagt allt han sa. Att han ska kämpa till sitt sista andetag. Att han ska älska mig i resten av sitt liv. Att han vill vara med mig oavsett plats. Att han vill ha barn med mig. Att han vill ha en framtid. Allt. 24 timmar efter han sa det. Då hade han ångrat sig. Han drog sig ur. Som den fegis han visat en vecka tidigare att han var. Som den fegis han alltid kommer att vara. Jag hjälpte honom att packa, tog tillbaka nyckeln samma dag och sedan dess har vi inte setts. Jag har knappt varit ledsen. En gång. En kväll. Sen ingenting. 

 

Jag har mest varit arg och oförstående. Hur kunde han ens våga säga och lova allt han sa och lovade när han inte menade det? Jag föraktar sådana människor. Min respekt för en sån människa är på noll. Under noll. Jag säger inte att han är en dålig människa, han är en fantastisk människa med ett stort hjärta. Och jag hoppas han hittar någon som behandlar honom snällt och som har samma mål i livet som honom. Men jag har ingen respekt kvar för honom. Hans ord betyder noll. Det är bara skräp. Hör hemma i papperskorgen. 

 

Jag känner mig någorlunda vilsen just nu. Jag kan inte riktigt hitta min plats i livet. Vilken nivå jag ska lägga mig på. Vilken del av min person jag ska belysa först i mötet med nya människor. Vad ska jag plocka fram? Vad vill andra se? Eller, vad vill jag att de ska se?