It's gonna be a hard day
Tell me you'll be hanging there

"Bryt inte ihop nu,
du e bara en av många människor jag drömt om.
Och du kan inte fånga Mig
och jag kan inte fånga Dig
för Jag vet att hela stan vill ha Dig
Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort"

---

Fick helt plötsligt lust att skriva något men vet inte vad. Det normalaste är att människor skaffar dagböcker och skriver av sig i dem ifall man nu har synpunkter på andra. Det känns oschysst att hänga ut folk på nätet och skriva att andra vet vem det handlar om men att man själv är så korkad att man inte har en aning. Känns inte så moget att kalla någon barnslig eller att klandra denna "någon" för att bli arg när man är helt utmålad på internet utan att ens ha fått ge sin egen åsikt eller synpunkt i det hela för att personen i fråga är för feg för att ta upp det med denne "någon", när man då har vart vänner eller vad man ska kalla det. Och det är klart att, om man nu blir uthängd på nätet, tar åt sig och tar illa upp och självklart hellre vill höra det direkt till sig själv.
Det handlar inte bara om en själv, det handlar om respekt för andra människor.
Vågar personen i fråga inte ta det med denne någon så ta upp det med den privata dagboken man oftast har liggandes i någon stackars byrålåda eller under kudden. Har personen i fråga inte det så ställer jag gärna upp och köper en.

Sleep tight

Tänk om livet skulle bli som man ville. Tänk om varje önskning man önskade blev sann. Ibland skulle det vara så helt sjukt jävla underbart. Mitt liv skulle se så annorlunda ut då. Och jag skulle må så bra. För en gångs skull.
Istället för att livet skulle ligga på botten och försöka gräva sig längre ner så skulle man kanske kunna åstadkomma ett äkta leende. Ett skratt ibland bara för att livet är så galet jävla underbart!
Det är saknad av så mycket i mitt liv. Och inget kan tyckas tillfredställa det. Jag tycker mig ha försökt med allt. Med vänner, kärlek, saker. Mat, godis, försökt skapa goda stunder.
Men allt blir bara fel. Inte för att jag försöker så mycket att vända upp livet längre. Jag har liksom gett upp. Tror jag. Jag har ingen ork längre att försöka förändra någonting. Det blir bara fel och man får höra det från så många. Och dom ger liksom inte med sig, har man en gång gjort fel så ligger det alltid kvar. Plus de nya felen man gör. Tillslut finns det så mycket fel att man skulle behöva en hel walk-in closet för alla skelett man försöker begrava. Det är så tungt att allt går ner sig. Hjärnan, ögonen, livet. Inget vill liksom längre.
Kanske med all rätt. För att jag slutat försöka. Kanske är rätt åt mig.
Och nu har jag förlorat allt.

"Ha ha ha där går hon som inte har något kvar."