Det är alldeles tomt inne i mig. Allt försvann liksom på en hundradels sekund. Efter allt gråt, alla tårar som forsade. Allt bara dog. Jag har inte en känsla i kroppen som vågar komma fram, trots att jag känner att det ligger där och bubblar. Det är som att tårarna vill spränga fram hela tiden men de gör inte det. Det är som att ilskan vill pulsera ut men den gör inte det. Lättnad, oro... förväntan? 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig helt trasig. Jag känner mig som ett sönderrivet papper. Sönderrivet på tusen. Alla drömmar, förhoppningar och planer bara försvann. De bara drogs bort från under mina fötter. Jag är helt förstörd. 

 

Kan man bara säga en sak, lova en sak, och sedan ta tillbaka det? För att man är feg? Hur kan han göra så? Han lovade att vi skulle göra det här tillsammans och det skulle inte bli lätt. Snarare svårt. Men vi skulle göra det tillsammans. 

 

Men de senaste månaderna har osäkerheten och rädslan krupit fram. Trots att han inte velat det. Det är problem, faror, rädslor och annat som dras upp och jag har stått med en fot i varsit läger. Vad ska jag tycka? Tänka? Tro? Vill han, vill han inte? Är det säkert? Kan vi bli lyckliga? Jag har försökt övertala honom så mycket att jag inte vet om det är honom eller mig själv som jag försökt prata omkull. Oavsett vem så har det inte funkat. 

 

Beviseligen... Han vill inte. Han sa det igår. Han vill inte. Men han vill inte förlora mig. Men han vill inte. Jag förstår honom. Jag har vetat det här hela tiden. Jag har känt det. Han vill inte. Han säger att han älskar mig. Det kanske han gör. Det kanske jag också gör. Men på vilket sätt? Och räcker det? Svaret har jag ju redan. Det räcker inte. Inte tillräckligt mycket för att våga göra det. Inte ens tillsammans. Han vill stanna här, göra samma sak, gå på samma gator, känna samma personer. Inte ta nya steg. Inga nya friska vindar. Inga nya vyer. Inget nytt. Bara samma gamla vanliga. 

 

Och det är okej. Vem är jag att döma? För att vi inte tänker likadant? Det är okej. Jag kan inte säga att hans sätt att vilja leva är bättre eller sämre än mitt. Det är bara annorlunda. 

 

Han flyttade igår. En paus, sa vi. Jag tror inte på pauser. Inte egentligen. Men det var mitt förslag. Jag sa att han behövde ta reda på vem han själv var. Vad han vill, tycker och tänker. Vill han följa med? Vill han inte? Jag kan inte svara på den frågan. Det kan bara han. 

Jag måste också ta reda på vem jag är. Hur kan jag bli glad igen? Är det på grund av land, jobb, relation jag inte är glad längre? Hur kan jag få tillbaka min självständighet och personlighet? 

 

Han försöker lägga över det på mig. Att jag ska tänka. Att jag ska ändra. Bestämma. Det är såklart lättare att ge någon annan ansvar än att ta det själv. Klart det är lättare att sitta och vänta. Speciellt om man är feg. Om man inte kan ta kontroll över sitt eget liv. Sina egna tankar. 

 

Han är jätteledsen. Jätteledsen. Och jag känner mig tom. Ledsen, kanske. Arg, typ. Hur kunde han göra så? Hur kunde han säga ja, lova och vara med i planeringen när det inte är sant? Hur kunde han ljuga mig rätt upp i ansiktet? Hur kunde han göra såhär? Mot mig? Han kan inte vara så feg. 

 

När vi pratade igår sa han att man måste släppa saker fria om man älskar dem. Sedan lät han ändå mig säga det. Ta beslutet. För han kunde inte själv. Han bäddade upp det, sa vad han ville mellan raderna. Men han vågade inte ta kontrollen själv. Jag bad honom flytta. Jag behöver tid, sa jag. Liksom han. 

 

Nu vet jag bara inte vilken tråd jag ska dra i för att lösa upp denna knut.