Hur kan jag vara så dum, naiv och blåögd?

Varför kan jag inte förstå?

Hur kan jag ha så svårt för att släppa saker?

Varför kan inte jag vara som alla andra och bara glömma?

Känslor... Känslor.. Vad kan man säga? Jag skulle vilja kunna ta så lätt på allt och bara släppa och gå vidare men jag kan inte. VARFÖR KAN JAG INTE? Vad gör jag för fel? Vad jag än gör blir det fel.

"You can't lose something you never had." Men varför gör det så ont då? Varför känns det som att jag har förlorat allt? HUR kan det ens kännas så? Om jag inte haft något, varför känns det som att allt är borta? Varför hänger jag upp mig så fruktansvärt på det? Varför kan jag inte släppa? Det gör så ONT och jag har inte vart med om den här typen av smärta förut. Att vilja ha men inte kunna få... Det går inte, det är fysiskt och psykiskt omöjligt att ändra på någons sätt att tänka och vara. Jag kommer ALDRIG kunna få det jag vill ha och det är den värsta känslan jag har vart med om i hela mitt liv. Jag känner mig så hjälplös och maktlös.

DET GÖR SÅ ONT ATT JAG INTE VET VART JAG SKA TA VÄGEN! Jag har ju vetat spelreglerna från första början ändå går jag ner mig så förjävligt i träsket och gräver så långt jag kan. Jag bör inte vara förvånad, ledsen eller ha ont, för jag visste ju från början. Vad skulle jag då dit och göra när jag vet exakt hur jag fungerar? Varför trodde jag att det skulle bli så annorlunda? VARFÖR HAR JAG SÅ JÄVLA MÅNGA FRÅGOR UTAN SVAR?

Jag har blivit spottad på och sparkad i magen när jag ligger. Ändå så är jag inte arg, bara ledsen. Hur kommer det sig? För att jag själv har tillåtit det ske? Förmodligen. För att jag för en enda gångs skull vågade igen? Antagligen.

Jag orkar inte mer nu. Jag ska stänga alla dörrar och fönster för nu är det bra. Jag orkar inte mer. Jag vågar inte mer.

Jag skulle kunna göra så mycket men jag kan inte, jag får inte. Jag kan ändå inte vinna det här spelet.