För det gör det, inte sant?
Vad det än handlar om så kommer jag till kritan och inser att det är inte en jävel i min närhet som lyfter ett finger för att något ska fungera. Jag frågar om vi ska ses så antingen får jag ett par minuter eller så mår man dåligt. Varenda jävla gång. Vad är det för mening med vänskap om man inte har tid att vara vänner? Vad är det för mening med att vara kär när den kärleken aldrig får tillfälle att bara få vara?
Jag är så trött. Vän som förlorad vän som kärlek... Det spelar ingen roll vad jag gör för jag tjatar för mycket. Får inget tillbaks så vad är det jag tjatar för?
Jag hatar när folk förväntar sig att jag ska ligga i lä och vänta på att det passar dom. Jag hatar att vänta på när folk har tid eller inte. Att man måste planera för att kunna träffas.
Jag hatar att folk förväntar sig att den dagen dom får tummen ur arslet och öppnar käften så ska jag stå där och le.

Gosh. Vad är det med mig egentligen. Superirriterad och trött. Hur sugen är man på att vakna imorgon för att känna efter om det är likadant då?
Inte alls kan jag tala om.

Godnatt

Det är sjukt att jag märker först nu hur sårad jag har blivit. Jag har vaknat från X antal drömmar inatt som jag helst av allt hade kunnat sluppit. Vill helst bara stänga in mig och gråta i en månad.
Saker som jag själv har bidragit till, gör så ont så ont. Frågan "Varför?" är enorm och det finns flera tillfällen jag skulle vilja ha svar på den. Men i vissa fall vågar jag inte fråga, i vissa fall vill jag inte. För när jag väl har frågat den så kan man inte lita på att svaret man får är sanning eller lögn. Och jag vill inte såra mig själv mer. Känslan av att andra tror att jag kan ha förstört allt håller på att ta sönder mig. Det är tungt att bära att veta att andra ser en som syndabock. Jag har bara inte tänkt på det sättet förrän nu. Sjuka drömmar..
Fasaden jag satt på håller på att spricka nu. Kommer förmodligen först genom sömnen, sen kanske upp i mitt medvetna. Då kan jag inte hålla den jag är längre. Det får inte hända, jag tänker inte ligga hemma och tycka synd om mig själv, även om det är precis vad jag vill göra. Vad har man då kvar av livet? Det är ingen som bryr sig om andras problem, dom är man så varsågod att lösa själv. Ingen tycker om någon som ligger hemma och tycker synd om sig själv. Och utan de mina, vart skulle jag ta vägen då?
Det är för mycket att bära nu. Jag orkar inte det till råga på allt annat som jag redan har.

Fast ibland skulle det vara så kul att testa gränserna och se hur långt jag kan gå utan att känna det själv. Smärtan verkar ju inte komma upp förrän efter år eller månader, eller veckor.

Jaja, nu ska jag fixa moi för träning och jobb!

Kramar