Jag är så glad att jag kan explodera! Allt känns bara så bra! Jag kan nog lita på vad som sägs, varför skulle jag inte? Vem är jag att misstro, jag har ingen anledning. Jag vill ALDRIG vara den personen som inte kan lita på någon om de inte gjort skäl för det. Om om någon gör skäl för det ska denna någon inte vara i mitt liv. Så det är bara dumheter. 

 

Så jag är glad. Jätteglad! Ser så mycket fram emot framtiden och vad som komma skall! Han ska med mig till Stockholm ett par dagar. Och jag ska åka till Danmark över nyår. Kan inte fatta det! Han ville att jag skulle komma dit. Han ville det! Det är så förbannat jävla fantastiskt att denna fantastiska människa ville ha lilla mig där.

 

Och för att bryta ner det ännu mer. Han vill träffa mig. Här. Hemma. Tar sin tid. Vem är jag att förtjäna det? Jag kan verkligen, verkligen inte förstå det. Jag känner mig som den mest lyckosamma personen i hela världen. Det är ju bara jag, med hela paketet av konstighet, fulhet och felhet. Jag känner mig så sjukt ödmjuk och tacksam.