tråkigt och ensamt.. kanske vad man får vänja sig vid nu antar jag. ska försöka hålla mig uppe och ta till mig av vad bodil sagt till mig.

Tack förresten för en underbart trevlig kväll med mycket skratt och GOD mat! Jag kanske råkade bli lite för förfriskad meeeeeeen.. :) Jag hade kul iaf! :)

Kram på er

Jag tror jag aldrig känt mig så känslomässigt ensam och övergiven som jag gör just nu...

Hur kan jag vara så JÄVLA dum? Hur kunde jag någonsin tro att något någonsin kunde bli bra eller att det skulle lösa sig på något sätt? Du HATAR mig lika mycket som jag hatar mig. Men inte fan vågar du erkänna det som jag.
Hur fan kan jag vara så sjukt dum? Du är säkert ute och har en awsome time med dina polare och bara njuter av att du äntligen slipper mig. ÄNTLIGEN!? Men du har aldrig vågat göra något själv åt saken utan DET VAR JAG. Och du ljuger hela JÄVLA tiden. Ordet älska borde raderas från din vokabulär för du har INGEN JÄVLA ANING om vad det betyder.

Så hej då, nu får du som du vill. Hoppas du är nöjd nu äntligen.

Usch vet inte vad jag ska säga utan att säga för mycket. Allt känns så fruktansvärt trampat på men samtidigt så fruktansvärt högt uppe. Det känns som att jag ligger på marken mitt på gatan och bara blir trampad på samtidigt som att det känns som om jag står högt ovanför och bara tittar på och njuter. Jag är så fruktansvärt från vettet nu att jag satt i hallen och kollade på hur mina myror sprang fram och tillbaks för att hämta sylt. Jag bara satt där och det kändes som att det var det roligaste jag gjort på flera månader. Jag går runt som en zombie och bara är, samtidigt som att det känns som att jag reagerar ut allt vad jag kan nu. Men det känns inte som jag, även fast det är det.
Jag vill bara att det ska ta slut! Eller inte. Bara att det löser sig åt något håll för det är något som inte står rätt till i skallen på mig. Det är något där uppe som krigar men jag vet inte vad dom krigar för riktigt. Jag vet inte ens om någon är på min sida. Jag vet inte ens vilken sida jag själv står på.
Det känns mycket som att jag pratar om allt jag kan komma på att säga, intressanta saker som ointressanta, men oavsett vad jag säger så förstår ingen. Ingen vill förstå och ingen vill lyssna. Jag har fel hela tiden. Så jag bara pratar på. Ingen orkar nog lyssna längre och jag kan inte klandra dom. Det är en sits jag satt mig i själv och jag har bara mig själv att skylla.

Men det är så det är i alla fall, utan att säga för mycket.