Jag är inte lika stillastående som senast jag skrev. Då hade det bara gått 1,5 månad sedan det hände. Nu har det gått längre. Det har snart gått 6 månader. Ett helt halvt år har gått. Det är helt jävla sinnessjukt. Jag har sprungit på honom en gång. Ute i Paceville. Det var det värsta jag varit med om. Jag har aldrig varit så obekväm i hela mitt liv, och jag har aldrig träffat en annan människa som varit så obekväm, i hela mitt liv heller. 

 

Hela jag är helt borta. Jag har ingen aning om vem jag är längre, vad jag vill, vart jag ska. Jag kan inte hitta det heller. Har ingen att be om hjälp, vill inte be om hjälp heller för den delen. Jag vill bara... Liksom... Hitta tillbaka. Eller nej, det vill jag inte heller. Men hitta en väg att gå på. En väg som inte känns så ostabil, en väg som jag kan gå på tills jag hittar en bättre väg att gå på. Inte som vinglar och delar sig hela tiden. Jag är trött på att känna mig som ett hopplöst fall, som en människa som inte vet vad hon håller på med. Det passar inte mig. Det är inte min stil. 

 

Fattar inte vad det är som är så förbannat jäkla svårt. 

 

Dessutom tror jag att jag sitter i en riktig rävsax också. Jag har inte riktigt analyserat det, för det är lite för svårt och lite för farligt att göra det, och det kanske bara är en villfarelse, jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta heller. Vågar inte veta. Förmodligen är det ingenting, men det känns inte som ingenting. 

 

"Men ser du vad vi är
Du och jag är samma sort

Så fortsätt göra allt ditt hjärta drömmer
De kan få säga vad de vill om det
För vilken dag som helst kan allt gå sönder
Se till att fånga allting du kan se"