Sådär ja. Ett kapitel avslutat. Och jag kan inte säga att jag känner något speciellt. Jag har blivit bränd för många gånger nu att jag vet inte ens hur det känns att vara sårad längre. Det är en känsla jag levt med i månader, kanske år!
Det är bara ett par kapitel i min dagbok nu, ett par sidor i min livsbok! Det sista som hände var inte direkt första gången men den gången kunde han inte skylla ifrån sig. Jag fick ur sanningen och BOOM så förstod jag att det har var sådär från början.
Låt mig bara få ur mig detta.
Jag var tillsammans med en kille i över 3 år. Deadly in love. Jag kunde ge allt. Och alltför många gånger upptäckte jag honom prata med andra tjejer, och skriva i stil med "Hej gumman", "Hej sexy", "Vill träffa dig igen pusspuss", "Ska vi hitta på nåt gumman", "Ska vi ut och festa". (Han frågade mig inte under 3 år om vi skulle ut, han sa till mig att han inte orkade ses när han ville träffa andra).
Okej om dom var vänner men tyvärr så var det ju inte så. Och detta upptäckte jag fler gånger och efter jag blivit lite sur så var det okej igen. Men sista gången var liksom droppen. Då kom det fram att dom han pratat med inte ens visste att han hade en pytteliten flickvän vid sidan om. Han tyckte säkert om att leva sitt lilla singelliv vid sidan om och ha en trygg hamn att komma till när han kände för det.
Han har vart hemma hos mina föräldrar, hos min släkt och lekt ängel. Och inte ens ett förlåt fick jag.
Att säga att man älskar någon är en grymt stark sak att säga och om man inte menar det så säg det inte. Ändå så var det en av de sista sakerna som kom från hans läppar. Jag säger bara det - stackars nästa tjej som får honom. Hoppas hon bränner honom lika mycket som jag blev bränd. Han tyckte ju att det var okej det han har gjort i över 3 år, då måste det vara något som är okej för hans nästa att göra.

Förlåt för att jag hänger ut dig käraste men jag tycker att det är det minsta jag kan få göra i alla fall.

Så förstå mig, jag orkar inte med dig längre nu. Du har bränt alla broar.

Hej då