Mycket som ska hinnas med dom sista två veckorna. Till råga på allt så bor jag inte heller hemma hos mig då jobbtiderna ändrades. Har fått låna en fin väns lägenhet för att kunna göra situationen möjlig. Jobb på SATS, jobb på SAFE, träffa vänner, träffa familj, försöka hålla gnistan vid liv den sista tiden. Inte konstigt att man känner sig helt slut. Inte bara för att jag börjar 5.45 utan för att försöka vara på topp från tidig morgon till sen kväll. Jag klagar inte, absolut inte! Önskar bara att man hade börjat med alla hej då lite tidigare så man slapp klämma in allt så kort och snabbt. Blir inte så mycket kvalité på det hela. Sen känner jag att om jag har ett sånt intensivt socialt liv dom sista veckorna i Sverige så kommer jag känna mig så väldigt mycket mer ensam när jag flyttar.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen så jag går på känsla nu denna gång så har jag mer koll till nästa gång.

Måste skriva en bucket list också. Vill för första gången i mitt liv sätta upp mål som jag ska uppnå. Så himla konstigt! Även om dom kommer bli luddiga till en början så kommer jag ändå ha något att jobba efter, och kan kanske även specificera och utveckla målen i framtiden. Moget det lät..

Är dock lite ledsen för det kommer komma så himla många bra artister till Grönan i sommar och jag kommer missa varenda en! Imorgon spelar FUN och jag vill verkligen dit. Ska kolla om jag får med mig någon.

'Känner vid vissa tillfällen att jag vill köra ner fingrarna i halsen och kräkas upp alla minnen och känslor. Funderingar och tankar. Frågan "Varför?" är en fråga som kommer förfölja mig i resten av mitt liv. Jag känner att jag försökte fråga så gott jag kunde men fick inga svar. Undrar om det är därför det gnager i mig, och har gjort dom senaste 2 åren. Jag trodde att jag var klar och hade gått över bron för länge sen. Men vetskapen om att befinna sig i samma land, i samma stad, vart bara för mycket. Sen den dagen har jag haft magknip varje dag och mått illa konstant vid tanken på att jag skulle kunna råka springa in i honom på stan. Jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag kan bara tänka mig att jag skulle börja storgrina. Jag är både tacksam och inte över att veta att han är i stan. På ett sätt är det skönt att vara förberedd, å andra sidan så gör det att jag går runt på helspänn och väntar på en käftsmäll och en magspark.

Jag vill bara ha svar på mina frågor...