Memory cries

Smärtan är fortfarande överhängande.. Har dock gått över till en mer molande form som vill äta upp en inifrån. Känns nästan lite jobbigare såhär. Har hellre den mer aggressiva typen för då kan det hjälpa att slänga saker i väggen.
Nu hjälper ingenting...
"And you're not coming back 
I got a reason to cry"


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

miiillla

Om hundra år är allting glömt

RSS 2.0