Det hände en rolig händelse idag när jag stod i duschen. Och jag vet att han skulle skrattat åt det, ingen annan. För det var sån humor han hade! Som han smittade mig med, som jag fortfarande har kvar.. Sen började jag tänka att han nästan skrattade åt allt, han tyckte att så himla mycket här i livet var roligt, även fast det var så sorgligt på så många sätt. Men ändå skrattade han åt alla småsaker man kunde, även de som inte var så roliga, även sånt som jag blev irriterad över! Och det var ändå kul! Och jag minns allt. Alla jävla skitfilmer vi hyrde, vi hade sett nästan alla som fanns i den där stackars videoaffären. Och när vi i början av förhållandet inte kunde se klart en enda. Som alla andra nykära antar jag! Jag kommer ihåg en annan gång i början när vi åkte till ett badställe en kväll med hans vän. Dom badade för fullt och jag satt uppe på berget och kollade på. Sen kom han upp och kramades fast han var så blöt och det var solnedgång och jättemysigt. Men det tänkte jag inte på då. Och han kommer nog inte ihåg det.
När det tog slut vart jag som besatt. Sen tänkte jag på att när hans kompisar blev dumpade av sina flickvänner ville de säkert ha tillbaks och dom gjorde säkert mycket för det men de sa säkert till honom att jag är skit och blablabla. Och jag tror säkert att han stöttat dom i allt dom gjort, det är bara det att han har så svårt att stå för för sig själv och det äcklade mig. Fast på sätt och vis var det ändå en del av hans charm.
Och jag visade allt. Jag visade att jag vill att vi ska göra det och det, flytta tillsammans, resa någonstans, göra vadsomhelst! Men han blev som ett stort Nej hela han. Man såg det på kroppsspråket, hörde på rösten. Jag ville göra så mycket, jag ville leva med honom, men han ville inte detsamma med mig. Eller så kanske han hade velat om jag bara hade backat lite och gett honom lite space. Men antagligen inte, då skulle vi inte vara i den här situationen nu. Och det gör så jävla ont, men jag vill inte ens erkänna det längre egentligen. Bara det gör ont.
Och jag minns i början när jag sa till alla; "Jag fattar inte hur man kan bråka med den man är tillsammans med". Bara det visar väl hur vi förändrades. Men det var massa skit i början, en hel del faktiskt och sen kom min.. ja jag vet inte riktigt vad det var. Depression antagligen. Och jag vet inte varför. Den är halvt försvunnen nu, jag är inte så allvarligt nerskitad som jag var förut. Jag lyckas hålla tårarna borta när jag åker buss, jag lyckas hålla ett samtal utan att känna klumpar i halsen och magen. Det är väl framsteg antar jag. Det skrämde väl bort honom, det var ju han som fick lida . Det var han som fick ta all skit och det är inte schysst. Fast han var ju inte schysst heller. Eller vad han det? Han kanske inte bara visste hur man betedde sig på annat sätt. Eftersom han aldrig tyckte att han gjorde fel. Ganska simpelt egentligen, han beter sig på ett sätt, jag beter mig på ett tusen sätt. Och så sitter jag och klagar på att han har svårt att vara sig själv. Fyfan vilken jävla hycklare jag är.
Och det känns så tråkigt att det ska sluta på det här sättet. Efter nästan 2½ års vänskap och kärlek slutar det på ett sämre sätt än det har vart under alla år. Vi klarade en del tuffheter och slag mot oss men vi klarade inte den svåraste delen.
Det kan ha vart mitt fel, det kan ha vart hans, antagligen var det bådas. Antagligen var det för att jag ångrade mig så grovt och blev som besatt som han blev helt off, mer avvisande än någon gång i vårt förhållande.
Även fast jag tror mig komma över det mer och mer varje dag så finns det stunder allt kommer tillbaks. Som det i duschen, ingen skulle skrattat förutom han och jag. Och när jag tänker på det så saknar jag så fruktansvärt, även fast jag vet att det alltid kommer att vara såhär, att våra år slutade med en fråga som jag aldrig fick besvarad. Men det känns sjukt att det ändå ges upp så lätt, allt. Det senaste skitgrejen som hände, när vi faktiskt skulle försöka igen blev ett stor jävla missförstånd som jag mår skit över. Jag vet ju att det var jag som sabbade det den gången. Och ändå, fast det var ett missförstånd så spelar det ingen roll. Kanske är det bra att jag lär mig att man inte ska sabba det bästa i livet bara för att man är lite osäker på vem man är, eller inte.
Kanske får vi veta, kanske inte