Det känns som att jag fått rätsida på mycket i mitt liv sen igår. I alla fall i mina tankar. Det känns som att jag vet vad som är rätt och fel, vad som är bra för mig och inte. Det känns som att även fast livet just för stunden inte alls är så bra så kommer det att kunna bli det. Kanske. Så småningom. Jag må ha gjort folk ledsna med ord jag sagt och handlingar jag gjort men det har hela tiden känts rätt för mig. Även om jag vart elak eller känslokall så ja, visst men ingen har någonsin brytt sig om ifall de gjort mig ledsen. Alla tror att vilka ord som helst kan användas bara man säger förlåt senare. Jag vill inte bli så. Allt jag säger menar jag och det tänker jag stå för. Jag vill inte ångra saker jag sagt av anledningen att jag inte menar det utan isåfall för att det jag sa kom ut på fel sätt. Och det alla säger till mig tar jag för vad det är. Har man sagt det betyder det att man känner det. Då är det ingenting att be om ursäkt för. Så varsågod att kalla mig saker. Kalla mig bitchig, kalla mig hora, kalla mig ego, elak. Kalla mig för dålig människa. Kalla mig för svag, jobbig eller störd. Gör det, men kom inte och be om ursäkt sen för dina ord har redan fastnat, det är redan för sent för dina ursäkter.

Idag har jag i alla fall tränat pilates. Jag trodde det skulle vara jobbigare, även fast det var rätt jobbigt. Jag måste säga att det inte riktigt var min typ av "sport" eller vad man ska säga. Men det är bra att jag provat, då vet jag. Det är bara att jag fortsätter prova tills jag  hittar något jag är intresserad av! Nästa söndag ska jag och min bror gå på nån cykelklass. Vi får se vad jag tycker om det!
På tisdag ska jag vara med på en öppning på SATS. Dom öppnar 06.00 och vi ska vara där en kvart tidigare. Men det är bra för då är jag med om öppningsritualerna också! Maria sa att det var troligast att jag får börja jobba min första riktiga jobbdag den 12e och då börjar jag med just en öppning. Dagen efter är stängning. Så jag måste vara med på fler stängningar så att det verkligen sitter i min skalle. Men öppningen blir nog jobbigast. Jag måste gå upp mellan halv fyra och fyra beroende på vart jag är. Det känns liiiite segt eftersom jag kommer jobba på donken efteråt och vi kommer fira jul hos mamma på kvällen. Om jag nu får vara med på den. I vilket fall som helst så kommer jag slockna på direkten när jag får möjlighet.

Jag vill bara säga att jag saknar dig något fruktansvärt. Det hugger i magen av saknad hela tiden. Min hjärna säger att det absolut inte får kännas några såna känslor eftersom jag vet vart vi kommer sluta, det har redan visat sig den här veckan. Men det är så himla lätt att glömma dom små dumma, dåliga sakerna och tänka på dom bra. Jag kan komma på tusen minnen tillsammans med dig i varje situation jag befinner mig i. Men när det igår hände så kände jag verkligen att jag aldrig någonsin skulle komma i första hand vid något tillfälle och då kändes det bara så jävla jobbigt. Att jag går runt och längtar och hoppas och du dissar som du alltid gjort. Samma sak som igår. Samma sak som i torsdags. Samma sak som alltid. Ändå så längtar jag. Och saknar. Hur kan jag göra det när jag ändå vet att jag kommer må dåligt om mitt hjärta får rätt?
Det är bara det att det känns så fruktansvärt ensamt. Ingen annan duger förutom du. Hur kan det vara så? Hur kan andra komma över varandra så fort? Hur kunde du komma över mig under en natt? Var jag inte värd mer än så? När det kom fram att allt som hände den förra gången var ett missförstånd, hur kan du fortfarande vara så jävla känslokall? Jag känner mig bara så jävla hjälplös och handfallen. Jag kan inte göra någonting. Jag kan bara stå brevid och se på. Om jag vill. Jag kan välja att se på medans du väljer bort mig gång på gång på gång. Jag kan stå där och titta medans det gör ondare och ondare, ju mer jag går sönder inuti. Jag kan se hur du väljer mig i sista hand, som sista alternativ och jag kan se hur jobbig du tycker jag är. Jag väljer att se allt detta och det dumma är att det känns inte som att jag har något val.
Det gör för ont utan dig.