I gotta take a chance

Idag har vart som resten av dagarna den här veckan fast värre. Jag har verkligen känt hur det har vart berg i huvudet. Berg bakom ögonlocken, berg i hjärtat. Jag har inte kunnat hålla mina ögon öppna nästan, än mindre huvudet uppe. Jag har haft så fruktansvärt ont i huvudet och jag har bara velat lägga mig ner och sova och aldrig mer vakna. Det må låta töntigt och påhittat men det är dagens sanning. Idag har jag inte bara mått psykiskt dåligt, som vanlig, utan det har gått över till det fysiska. Det kanske inte finns någon mer plats i mitt psyke jag kan må dåligt på så det har vart tvunget att gå ut över hela kroppen så jag verkligen känner det.
Jag vet inte vad det är och allt jag vill är att det ska försvinna. Jag skulle ta bort det om jag visste vad det berodde på, det lovar jag, men jag kan inte. För det bara är där. Jag känner mig helt trampad på.
Nu ligger i alla fall den lilla julklappen här brevid mig. Den ligger och väntar på att bli öppnad och det ska den bli imorgon. Jag tyckte det var en rolig klapp men jag har ändrat mig. Den känns bara urfånig och töntig, inget man ger i den sitsen jag  är i just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag än gör och hur jag än gör det så kommer jag sabba allt. För det har jag redan gjort. Det lilla som är helt kommer garanterat att vara trasigt efter den här helgen. Jag orkar inte mer, jag vill bara glida med resten av livet. Jag vet att det inte går men jag orkar inte göra något annat, det blir bara förstört ändå.

What good is a heart if there ain´t love in it?
Puss på er


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

miiillla

Om hundra år är allting glömt

RSS 2.0