Det är inte ofta jag brukar känna kryp i fingrarna av att få skriva men precis under de dagarna som det inte gick att komma in här så gjorde jag det. Sen när man väl kunde komma in så var lusten borta. Det är skumt..
Jag har i alla fall haft en superrolig helg! I fredags var vi ute och firade Sandra. Jag, Sandra och Bina var det som var ute. Först gick vi till Nivå22 sen till 360, det vanliga stället. Men det är så kul där!!! Vi hade the best time ever kändes det som! Dagarna efter hade jag träningsvärk i mage och ben, vet inte om det var från allt dansande eller allt skrattande men det var i alla fall värt det måste jag ju säga. Sen på lördagen hade jag och Sandra vår lilla pizzadejt på pizzerian vid mig. Det hade vart mysigt om inte personalen var så sjukt otrevliga att man bara ville kasta pizzan i ansiktet på dom.
På söndagen jobbade jag bara och när jag kom dit var det typ barninvasion så jag visste inte vart jag skulle börja med mitt glassutdelande! Efter jobbet åkte jag bara hem och sen mötte jag en annan Sandra som skulle lämna av lite pengar för min studentskiva. Igår hände inte så mkt, första dagen i skolan efter lovet. Idag fick vi våra studentmössor!!!!!!!!!!!!! Supersnygga! Eller aa, dom ser väl ut som alla andras men det känns bättre när jag höll i min egen, det känns så verkligt och så.. vuxet på något sätt.
Så underbart väder att man håller på att längta ihjäl sig efter sommarvärmen och att bara få ligga och softa på stranden.

Jag har bestämt en låt jag ska ha på min begravning. Jag vet att det är alldeles för tidigt för att börja planera men jag har i alla fall bestämt mig. Det är Jimmy eat world - Hear you me. Den skulle vara perfekt, jag vet inte varför. Men ni vet i filmer när någon dör, då är det alltid en låt som passar. Och den låten passar min död perfekt.
Jag har så sjukt mycket att göra nu. I skolan känns det som om jag har hundra grejer. På jobbet känns det som om att jag måste bli bättre, med vänner, med pojkvän. Alltid känns det som om att jag inte räcker till, som att jag alltid måste förbättra mig, som om att jag är dålig som jag är. Och jag vet inte hur jag ska göra det för min hjärna vägrar samarbeta med mig. Den vill vara som jag är och jag vet att det inte är bra. Det är inte bra att vara så.

Nu känns allt fucked up. Det känns som om jag verkligen gjort nåt fel eftersom han beter sig som att jag bara är en enkrona som ligger på marken, som att han funderar på om jag är värd att han ska plocka upp mig eller om han ska låta mig ligga kvar. Det är ju ändå bara en enkrona, det är ju ändå bara jag. Sparka lite på mig för att se om jag fortfarande glänser vet jag.
Är jag verkligen värd besväret?

---

I don't know how I can face this pain
I'll keep it inside so you can't see
I don't think I can go on this way, 'cause it's not me