Jag har så svårt att förstå olikheter. Jag trodde jag var en människa som hade lätt för att förstå olikheter hos människor och jag trodde jag var väldigt öppensinnad. Men så verkar inte vara fallet. Jag är uppväxt i en helt annan miljö med ett helt annat tänk. Från barnsben har jag lärt mig vikten av att kunna ta hand om sig själv i de svåraste situationerna. Att det viktigaste är vetskapen om att man alltid klarar sig själv.
Att man får offra saker som gör en lycklig för att man ska finna en lycka som är större än den första.
Att folk bryr sig men kanske inte så mycket som man skulle vilja att dom gjorde.
Det här handlar om familjen. Jag älskar min familj. De har lärt mig allt jag kan och har hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Jag vet vart jag har mig själv, vart jag själv står och att jag alltid kommer att finnas där för mig själv. Det jag däremot inte vet är vart jag har människorna runt omkring mig. För det har jag lärt mig - att man ska tvivla på andra människors intentioner. Det är viktigt. Man ska inte lita på någon för man vet aldrig vem den personen verkligen är.

Och OJ vad det sätter starka, stora käppar i hjulen för mig. Det här gör att jag alltid vill ha rätt. Folk ska rätta sig efter mig och mina tycken. Jag ska inte vika mig för någon annans åsikter. Varför skulle jag göra det? Det är i slutändan alltid jag som finns här för mig själv. Dom andra kan jag ju inte lita på, varför skulle jag då göra som dom vill?

Det är en vrickad tanke. Speciellt när man hamnar i en situation som jag är i nu.
På Malta. Här är familjen speciell. Här får man lära sig att man som barn alltid är ens barn hela vägen till slutet. Man får lära sig att det alltid finns folk som kommer ställa upp för en och att man aldrig kommer behöva klara sig själv för det finns alltid människor där för en.

För mig är det en vrickad tanke. Varför skulle någon ge mig någonting utan att vilja ha någonting tillbaka? I min värld finns inte det. Om man tar emot någonting man blir erbjuden så betalar man tillbaka, på ett sätt eller ett annat.
Det finns inte en chans att mina föräldrar skulle komma och se mig till exempel rida en ridlektion. Jag är ju vuxen. Varför skulle dom göra det? Fast vadå, gillar dom inte mig längre då? Eller är det för att jag ska klara mig själv? Jag klarar mig själv och dom också. Är det skönt att bli av med mig? Nej det är så det vanliga livet är. Eller är det verkligen det? För mig i Sverige är det så men här på Malta är det en annan historia.

En historia som jag inte kan förstå.